Välkommen med, Yle

Skribenten är journalist vid Hufvudstadsbladet.

Folk skulle bli mörkrädda om de fick veta hur all text hamnar i tidningarna.

Det är inte bara på nygrundade webbtidningar som Peppar som det föreslagits att man kan googla fram artiklar om kändisar.

Också i de så kallade kvalitetstidningarna The Times och Guardian är 60 procent av nyheterna okontrollerat byråmaterial eller pr-material, ytterligare 20 procent är ”egna” texter baserade på kombinationer av dessa – ja, det där vi alla har gjort vid våra skärmar då vi sitter och redigerar. (Sifforna ur boken Flat Earth News, Chatto & Windus 2008).

Många utrikesredaktörer känner redan av att sanningshalten svävar i fara varje gång man publicerar främmande material med omdömen som ”stort missnöje”, ”uppror”, ”segertåg” eller annan västvärldsjargong som vi rent ut sagt inte vet att stämmer.

Nu sållar Yle bland sina korrespondenter och på svenska Yle hotar åtminstone korrespondenten i Moskva dras in. Ryssland är ett land där man frekvent skönjer klyftan mellan vad människor där egentligen tänker och vad som är omvärldens (van) föreställningar. Ändå ska journalisterna på ort och ställe bli färre, de i Böle fler. ”En korrespondent i en stad är gammalmodigt”, säger Atte Jääskeläinen i Hbl, och den åsikten är han inte ensam om. Välkommen till det lönsamma svindleriet, Yle. Alla kommersiella mediehus har redan lång erfarenhet.

Den digitala informationen ser ut att vara snabb och ymnig, men det är lögnerna som förökar sig.

Intressant nog är det inte den yngsta nymediegenerationen som har den största övertron på ettor och nollor, utan tvärtom det medelålders skiktet av ekonomiska beslutsfattare. De unga, vana nymediekonsumenterna har redan förstått att det digitala finns för att söka fram kunskap – inte utgöra kunskapen.

Men vi är gisslan på kontoret. Förfrågningar om resor på redaktionen bemöts som betungande, och till sist slutar vi fråga.

Mina egna resor och min kunskap om omvärlden har jag till största delen betalat för ur egen plånbok, sökt stipendier för, eller så har jag åtminstone jobbat övertid på arbetsresan i all tysthet för att inte skylta med min ineffektivitet. Jag är ju plågsamt medveten om att jag hade kunnat producera mer text om jag googlat mer på hotellrummet. Så gör andra.

Jag återvänder till nyhetsfabrikens bluffmakeri med min ständigt misstänkliggjorda lekamen. Var har jag varit så länge? Ute på språng?