Kasta sten

Skribenten är journalist vid Hufvudstadsbladet.

Man ska inte kasta sten om man sitter i glashus, sägs det. Det är kanske det mest idiotiska som sägs.

Bara av nyfikenhet har jag rotat i om uttryck med liknande innebörd används mycket just hos oss eller på andra håll i världen där man helst ska vara tyst, inte gestikulera så mycket eller ropa på gatan samtidigt som man själv besitter flera brister.

Dessvärre fann jag att det är ganska utbrett.

Wer einen gläsernen Kopf hat, der muss nicht mit Steinen werten.

The pot calls the kettle black; il ne faut pas donner à autrui des bâtons pour se fair battre; sopla tu sopa y no la mía; Spottvogel hat selbst krumme Beine; spotta inte åt svinstian förrän du känt din egen lukt.

En rot hittas i Bibeln, där man inte ska anmärka om grandet i den andras öga då man inte ser bjälken i sitt eget.

Tanken är god, men effekterna blir svåra då en debatt blossar upp, då nyheterna om till exempel politikers moraliska tillkortakommanden duggar tätt och då det handlar om något viktigt.

Då blir inrotade tankemönster en enerverande utväg. Ingen som själv har gjort något fel ska få kritisera någon annan. Alla journalister har ju något fel, alla politiker har något fel, både regeringen och oppositionen, ja man kan väl med fog säga att de flesta människor som går omkring är missfoster av en eller annan sort. Ingen kan kritiseras och vi når aldrig följande nivå. Hundarna skäller, karavanen drar vidare.

Det är klart att man som journalist gör sitt bästa för att den nyhet man arbetat med ska väcka rätt slags diskussion och uppmärksamhet och leda till en god utveckling, men jag tror att många av oss kan känna igen sig i situationen där den aktör som nyheten handlar om hittar kryphål i journalistens jobb, formuleringar, förman, redaktionella linje eller mediebolag.

Jag tänker inte precisera mig, för då är det väl nån som hittar fel också i den här krönikan – men frågan är: varför får man inte kasta sten i glashus (jag avser inte glashuset bakom Kiasma utan bildligt talat)?

Vad händer om jag som journalist har en bjälke i ögat, krumme Beine, eine gläsernen Kopf, luktar som en svinstia eller glömmer att blåsa på min egen soppa? Har jag rätt till ett kritiskt perspektiv – borde mina texter överhuvudtaget publiceras?