Satirtecknare med öppna ögon

Tecknarens vardag. För att hålla kontakt med mediebruset och vad det snackas om, kör Leif Sjöström själv 35 km med sina handritade teckningar till Vasabladet.

Varje morgon klockan sex knäpps en radio på i ett hus i byn Öjna. Kanske två katter klättrar upp i famnen. Kanske spillkråkan klämmer i med en välkomnande trumvirvel, kanske en morgonpigg räv stryker omkring i knutarna. Allt detta medan resten av familjen – fru och två tonårspojkar – fortfarande sussar sött i huset som farfar byggde på 1930-talet.

Men är man satirtecknare så är man.

Och är man satirtecknare med ambitionen att fånga samtiden måste man inte blott följa med samtiden utan också ha förmågan att förstå vad man hör och ser.

Leif Sjöström försöker på allt det där. På slätterna i Malax precis vid gränsen till Petalax, några stenkast från Bottenhavet, stiger han tidigt upp för att dyka in i mediebruset. Lokalradion, riksradion, tidningarna, det är där fröna till idéerna fås. Fyra gånger i veckan ritar han för Vasabladet, och två av de stripparna publiceras dessutom i Åbo Underrättelser och Västra Nyland.

Han kallar sig ”tecknande journalist” – den enda i Svensk­finland som kan lyfta en fast månadslön för att rita journalistiska serier.

Sjöström må vara den enda i sin genre, men samtidigt hör han till de klarsyntaste i journalistkåren – och väl den enda tecknaren som fått Topeliuspriset. När han med sin avväpnade stil kopplar greppet på SFP:s frontfigurer eller med humorns hjälp blottar realiteterna bakom floskler från finansministeriet gör han det som journalistiken som helhet verkar ha allt svårare att klara av: Att blotta makten och gå mot strömmen.

”Journalistiken i Finland är överlag mycket ensidig, man kör med en sak och en åsikt åt gången. Se till exempel på nedmonteringen av välfärdssamhället, det har inte förekommit särskilt många kritiska röster, även om det var uppenbart vad nedskärningarna under 1990-talet skulle leda till. Det är något som är fundamentalt fel i Finland om alla gallupar visar att vi är villiga att betala relativt höga skatter och få bra service, samtidigt som utvecklingen konsekvent går åt motsatt håll.”

Det är ord med tyngd. Men Sjöström är ändå inte de stora gesternas man. När han sitter i sitt mysiga arbetsrum med Bob Dylan på väggen och Cornelis Vreesvijk på skivspelaren levererar han inga floskler eller snärjer in sig i tomma formuleringar. Nej, glöm snicksnacket, Sjöström kan utan vidare beskrivas som blyg, men det är troligen bara en fördel för den som betraktar världen utifrån. Och inte är det en nackdel att vara sympatisk heller. För efter en stund med Sjöström inser man att han faktiskt har tagit sig tiden att fundera på och reflektera kring. Också det egenskaper som verkar vara utrotningshotade inom journalistiken.

”Realiteten inom medievärlden är ganska krass. Det finns mindre och mindre intresse bland ägarna att satsa på tidskrävande journalistik”, som Sjöström själv säger.

I bröstkorgen klappar ett socialliberalt hjärta och det är en lycka för Vasabladets läsare att inte Sjöström förutsätts gömma sig bakom det tråkiga nyhetsjournalistiska honnörsordet ”objektivitet”. I Sjöströms tolkning fick Astrid Thors sålunda på vändagen ett kort av fegisarna Katainen och Vanhanen:

Tack för att du ligger i
för flyktingar och humana värden
ty det törs ju inte vi
Först efter valet får vi si

”Och det är ett tema som det finns all orsak att återkomma till”, tillägger Sjöström med en skärpa som betyder att herrarna inte kommer att komma undan.

Vanligtvis är det ändå SFP:s Stefan Wallin och Ulla-Maj Wideroos eller österbottniska lokalpolitiker som är huvudpersonerna i Sjöströms tolkningar. Svenskfinlands maktparti åtnjuter verkligen inga naturförmåner i Folkets Dagblad som Sjöström kallar sin serie.

”SFP är det dominerande partiet i Svenskfinland och det är naturligt att jag fokuserar på dem, men jag betraktar partiet eller t.ex fonderna som vilka saker som helst som ska bevakas.”

Finlandssvensk tecknad satir står på en god historisk grund. Tidningar som Garm (1923–1953) med bland andra Tove Jansson drev fyndigt och bitskt under 1930-talet med både Stalin och Hitler, och, vilket är viktigt, gjorde det medan andra inte ännu såg.

När vi nu år 2010 i Öjna börjar tala om historiska förebilder plockar Sjöström bums ur bokhyllan verk av stora konstnärer som svensken Rit-Ola (alias Jan-Erik Garland, 1905–1988) och norrmannen Ragnvald Blix (1882–1958). Och kryper vi närmare nutid och hemlandet är det Hesaris Kari Suomalainen (1920–1999) och författaren Mauri Kunnas (tidigare bl.a. Aamulehti, Helsingin Sanomat och Turun Sanomat) som Sjöström vill lyfta fram. Inte för Karis åsikter utan för hans briljanta sätt att skapa sitt typgalleri, som att samlingspartisten alltid var klädd i prästkrage och hjälm medan socialdemokraten var en stackars mager arbetare.

”Kunnas står å sin sida för en respektlös humor, där han ofta slår huvudet på spiken.”

I USA, liksom t.ex. i Frankrike och England, är satirtraditionen stark och respekterad i dagstidningarna. Amerikanen Jules Feiffer är hylldad tecknare och blev pulitzervinnare år 1986. Enligt honom är satirtecknarens viktigaste egenskap illviljan. Det håller inte Sjöström med om.

”Nej, det viktigaste är att se och fånga det allmänmänskliga. Och det roliga är att se det som är oupptäckt, eller att blotta det pretentiösa i politikers eller tjänstemännens retorik.”

Visst har Sjöström deadliner att passa men det är ändå uppenbart att denna man med en 0,8 mm tusch som sitt viktigaste arbetsredskap har lyckats kombinera frilansarens och den fast anställdas fördelar. Trots månadslönen är jobbet fritt, självständigt och han gör sina egna val.

Vardag i redaktionen. Reporterna framkallar nyheter.

Hur lyckas då Folkets Dagblad sätta den österbottniska agendan år efter år? Två viktiga orsaker måste vara den totala avsaknaden av såväl cynism som den tidigare nämnda illviljan hos Sjöström.

”Den cyniska har redan förlorat. Min filosofi är att göra Folkets dagblad så rak och enkel som möjligt. Och rolig. En del av mina strippar är humor rakt av utan politiska dimensioner. Och jag levererar bara serier som jag själv i ögonblicket tycker är roliga, men visst testar jag dem också på Vasabladets redaktion och då ser jag genast om folk tycker de är genuint roliga eller om de bara skrattar artigt.”

Precis. Så där är det med skickliga observatörer. De genomskådar både vanligt folk och makten.

Men det är makten som får sig – för en bra journalist sparkar uppåt.