Dags för förnyelse

”Jag skulle fota en gammal vapensköld med förkortningarna FJF och SJL i grått, vitt och blått. Bilden skulle avspegla något gammaldags och tryggt – inte visionärt.”

Så här svarar frilansfotografen Eva Persson på frågan om hur hon skulle avbilda Journalistförbundet. Persson har hört till Journalistförbundets frilansavdelning sedan 2002. Varför hon gör det känns självklart.

”Det är något man ska göra som journalist. Det är en organisation som ger info, stöd och hjälp. Jag har till exempel ringt till förbundets advokat en gång då jag hade en kund som inte betalade sin räkning”, säger Persson.

”Jag är fotograf, frilans och journalist. Som egenföretagare är yrkesidentiteten en stor del av min vardag men det är inte något jag går och tänker på”, säger hon. Då hon funderar på sitt förhållande till Journalistförbundet tänker hon främst på de nya avtal som många mediehus kräver att frilansare ska skriva på.

”Petri Savolainen kämpar för mina rättigheter då han förhandlar med de stora tidningshusen. Det är härligt att någon kämpar för mig men det känns som om vi har svårt att vinna. Jag hoppas att förbundets tjänstemän orkar vara starka. Det är inte deras fel att våra villkor blir sämre, det är ett globalt fenomen eftersom mediehusen blir mer internationella och vill tjäna mera pengar.”

Persson vill inte sälja alla sina bildrättigheter utan en skälig ersättning och har därför sakta men säkert glidit från tidningsvärlden till företagsvärlden. I dag jobbar hon mest för kommunikationsbyråer, kundtidningar och årsberättelser.

”Det korthus som håller uppe min arbetsidentitet faller ihop om jag skriver på ett kontrakt där jag överlåter alla mina rättigheter utan att få något i utbyte. Om jag skriver på ett sådant avtal med en kund utan motpresation från deras sida så kan jag inte motivera varför en annan kund ska betala för rättigheterna.”
 

Hör till. Pekka Palmgren har alltid haft den uppfattningen att man ska höra till ett fackförbund. ”Jag blev medlem i början av min arriär så känslan av att vara journalist och att höra till Journalistförbundet hör ihop.”

Mera närhet. Jannika Lindén tycker att Journalistförbundet borde satsa på att komma närmare sina medlemmar och att förbundet borde jobba mera med arbetsgivarna.

”Som frilans kan jag inte gå med på ett avtal som säger att jag måste has tillstånd av en  uppdragsgivare för att arbeta för en annan uppdragsgivare eller som gör att jag inte vet var eller hur mina bilder används och som dessutom säger att jag trots det ansvarar för eventuella rättsliga följder.”

Persson tycker att Journalistförbundet borde synas mera i medierna och tala högt om medlemmarnas problem.

”Förbundet ska inte vika sig eftersom vi ändå aldrig vinner och det får gärna göra mediehusen arga, till exempel genom att uppmärksamma de absurda frilanskontrakten. Förbundet ska stå på medlemmarnas sida och kunde jobba för att göra det sexigt att vara solidarisk.” Persson tycker att en organisation kan vara idealist även om medlemmarna inte är det. Hon tror att det går att  påverka medieföretagen genom diskussion.

”Förbundet måste ju sitta på kunskap om vad som händer i mediavärlden och i förlängningen känna till vad som kommer att ske snart i de finska mediahusen. Förbundet borde kunna gå in med konkreta förslag om hur kontrakt kan utformas.”

Och om företagen inte släpper in facket?

”För mig existerar inte ett nej – det kostar ingenting att samtala och det är lättare att tala med några stora medieföretag innan problemen uppstår än med alla medlemmar som jobbar för dem. Jag tror att många problem beror på okunskap och den går att stävja genom information.”

Då Pekka Palmgren, som är journalist och jobbar på Spotlight i FST, funderar på hur ett tv-inslag om Journalistförbundet skulle se ut målas följande bild upp:

”Jag skulle filma en tjänsteman i Journalistförbundet som sitter ensam i sitt arbetsrum, med en telefon som inte ringer. Inslaget skulle handla om nya aktörer, som kanske inte har samma intresse av att höra till förbundet.”

Palmgren blev medlem i Journalistförbundet och RTRF i början av 1990-talet då han började jobba på Rundradion.

”Jag är en passiv medlem men om det skulle gå riktigt åt helvete skulle jag kanske vara mer  intresserad. Just nu plockar jag bara russinen ur bullen eftersom jag inte hinner engagera mig. Jag har faktiskt lite dåligt samvete för det men å andra sidan betalar jag på lång sikt stora summor till förbundet där någon annan sköter mina ärenden.”

Vad tänker du på då du tänker på Journalistförbundet?

”Jag tänker på arbetslöshetskassan, på löneförhöjningar och på pengar. Jag tycker att Journalistförbundet i tiderna har lyckats ganska bra med olika förhandlingar och min bild av förbundet är positiv.”

Palmgren tror att en av Journalistförbundets framtida utmaningar är att fler journalister blir egenföretagare.

”Vi lever i ett brytningsskede. På Yle har man bestämt att en allt större del av materialet ska köpas utifrån. Kommer det i framtiden att finnas kollektivavtal eller förhandlar mediehus direkt med små produktionsbolag?” frågar sig Palmgren.

För många journalister är presskortet en viktig symbol. Palmgren tycker att frågan om när man kan använda presskortet är känslig och att den borde diskuteras i en större utsträckning.

”Jag använder kortet i vissa sammanhang, till exempel för att ackreditera mig, men missbrukar det  nte. Jag tycker att journalister ska ha råd att betala fem euro i inträde på ett museum och att man själva kan betala för att gå på Borgbacken. De här frågorna påverkar yrkeskårens trovärdighet.”

På Borgåbladet där Jannika Lindén jobbar som journalist har de anställda nyligen fått höra att  redaktionen slås samman med Östra Nylands redaktion. Samarbetsförhandlingar har förts regelbundet under de senaste åren och samtidigt har den fackliga medvetenheten på redaktionen ökat.

”Vi har en jättebra förtroendeman och eftersom vi är en så liten redaktion känner alla ganska bra  till vad som händer. Journalistförbundet känns ändå lite tandlöst och det är som om tidningshusen gör som de vill”, säger Lindén.

Trots det tror hon inte att facket blir mindre viktigt i framtiden – tvärtom.

”Det behövs ett starkt fack men också ett diplomatiskt fack som jobbar mera med arbetsgivarna.  Jag tror att någonting kommer att förändras i framtiden. Redan nu ser man att fler arbetsplatser gör separata avtal och inkomstpolitiska avtal har inte samma betydelse som förr. Samhället har förändrats sedan fackförbunden grundades och nu är det dags att jobba med framtiden.”

Hur skulle du porträttera Journalistförbundet?

”Jag tänker mig förbundet som en äldre herreman i en fåtölj. Han är snäll, lite bekväm av sig men samtidigt engagerad och intresserad.”