Rädslan växte till styrka på Jyllands-Posten

Utanför Jyllands-Postens kontor i centrala Köpenhamn står två väktare från ett bevakningsföretag och i kontrollrummet sitter ännu fler. Entrén byggs om som bäst och för att komma in på redaktionen krävs att man passerar två stadiga järngrindar som endast öppnas med en personlig kod. Inne i huset råder fotograferingsförbud och varken chefredaktören eller företagsledningen vill ställa upp på intervju. Det gör däremot Bo Jørgensen, fackklubbens ordförande.

Om ni i dag skulle ställas inför samma beslut, skulle ni publicera bilderna?

”Det är inte en relevant fråga. Vi har en tradition av satirteckningar och det var helt normalt att publicera karikatyrerna då. Personligen ångrar jag inte att vi gjorde det. Efter publiceringen fick vi positiv respons från läsare, andra tidningar och politiker.”

Kunde ni då föreställa er vad publiceringen skulle leda till?

”Ingen kunde föreställa sig att vi sju år senare skulle vara i den här situationen och att reaktionerna blev som de blev.”

Tror du att hoten någonsin tar slut?

”Sedan 2005 har vi upplevt sex till sju situationer där Jyllands-Posten hotats av terrorister i en eller annan form, den senaste var i slutet av 2010. Situationen har inte upphört men jag hoppas att terroristernas intresse avtar.”

Hur märks terrorhotet i tidningens vardag?

”Vi blir konstant påminda om det. Journalister från hela världen har varit i kontakt och vill intervjua oss om läget. De första dagarna kring årsskiftet fick jag 40–50 samtal per dag men nu har de minskat. Situationen märks förstås också då vi kommer till jobbet och ser grindarna och vakterna men då vi sätter oss vid bordet och börjar jobba är allt som förr.”

Som förr, du tror inte att någon ändrat sitt sätt att skriva eller jobba?

”Det är klart att alla på något sätt påverkats av hoten men nej, jag tror inte att någon censurerar sig själv. Det skulle vara mycket olyckligt om någon gjorde det på grund av rädsla – då vinner terroristerna. Vi är fortfarande stolta över att jobba på Jyllands-Posten och vi har frihet att skriva om det vi vill.”

Finns det stunder du undviker att säga vem du jobbar för?

”Jag har inte gjort det men man måste ju ha sunt förnuft. Du ska inte resa till ett arabland och vifta med ditt presskort från Jyllands-Posten, det är onödigt.”

Har någon av era anställda råkat illa ut utomlands på grund av tidningens rykte?

”Nej, som tur.”

Hur känns det att vara den som blir bevakad av andra medier?

”Det är ett helt nytt fenomen i Danmark och situationen känns lite surrealistisk.”

Har bevakningen fört något gott med sig?

”Vi har inte sålt flera tidningar om det är det du undrar. Men det är klart att fler människor än tidigare känner till Jyllands-Posten. Kanske man kan kalla det en mycket ofrivillig branding.”

Hur kändes det efter det senaste hotet i december?

”Efter att polisen grep de misstänkta var många rädda. Den här gången var terroristerna mycket nära att lyckas. De var fler än tidigare och samarbetade med varandra. Därför påverkade den senaste händelsen oss mycket starkt.

Vi är mycket lättade över att säkerhetspolisen, både den svenska och danska, fick fast dem och känner stor tillit till polisen.”

På vilka sätt har ni bearbetat hotet på redaktionen?

”Det är jätteviktigt att prata om det som händer med varandra och de anställda har också haft möjlighet att samtala med en krispsykolog. De som behöver speciellt mycket stöd är barnfamiljer. Barnen kan till exempel läsa om hoten på löpsedlar och i tidningar och undrar vad som händer på mammas eller pappas jobb.”

Har någon sagt upp sig på grund av terrorhoten?

”Nej och ingen har blivit sjukledigt heller. Det ser jag som ett tecken på att vi har god sammanhållning på tidningen och att vi känner oss starka tillsammans. Det finns en stor lojalitet bland de anställda.”

Vilka är de vanligaste frågorna du fått som fackklubbens ordförande?

”Medarbetarna frågar om säkerheten är tillräckligt stor. Ni såg ju själva, entrén byggs om och koncernen har investerat över fem miljoner euro i att förbättra säkerheten. Vi samarbetar också med säkerhetspolisen.”

Och om någon ändå är rädd?

”Då måste man fundera på om det är värt att gå på jobb varje dag och vara rädd. Det är upp till var och en att bestämma om hon vill stanna eller söka jobb på en annan tidning.”

Varför är det så svårt att få en intervju med tidningens ledning eller chefredaktör?

”Vi börjar upprepa oss själva om vi svarar på samma frågor hela tiden. Journalisterna vill också ha tid att sköta sitt jobb och många vill tala om något annat, något mer positivt än terrorhoten.”

Vilka råd ger du till andra redaktioner som jobbar under hot?

”Snälla, var dig själv och snälla, skriv om sådant du vill skriva om.”