Lokalare än lokalt – superlokalt

Det är mycket turbulens i journalistiken just nu. Men en sak verkar de flesta vara överens om: framtiden är lokal. Eller egentligen inte bara lokal, utan till och med extremt lokal. Det pratas om hyperlokala nyheter och läsargenererat innehåll.

I bräschen för utvecklingen går en liten finlandssvensk redaktion i Jakobstad och Karleby – Österbottens Tidning, som smält samman megatrenderna läsarnärhet och läsarengagemang till bilagan Superlokalt.

”Såvitt jag vet var vi de första i Europa med en sådan här satsning på papper”, säger chefredaktör Lars Hedman.

På webben finns det en uppsjö liknande koncept med bloggare som bevakar lokala frågor, men det är få som förverkligat hyperlokal, användargenererad journalistik i tryck.

I september 2009 utkom det första numret av Superlokalt. Sedan dess har ÖT-läsarna en gång i veckan fått hem en fyrsidig bilaga med texter skrivna av andra läsare från Jakobstad, Karleby, Kronoby, Larsmo, Nykarleby och Pedersöre. Om det råder brist på material kompletterar Margaretha Sundkvist, som är ansvarig redaktör, med egna artiklar.

Den journalistiska nivån på innehåll ska ändå inte överskattas. Man kan svårligen se Superlokalt som någon kritisk vakthund på byanivå. Det handlar om puffar för kommande föreningshändelser eller redogörelser över evenemang som varit, snarare än avslöjanden om lokala missförhållanden. ”En värdig sång- och psalmkväll”, ”Sportlovskul med Botnia 4H” och ”Bäddat för en fin skidsöndag”, lyder några av rubrikerna.

Gränsen mellan journalistik och ren marknadsföring blir med andra ord rätt diffus. Men det får den, enligt Margaretha Sundkvist, också vara.

”De större föreningarna i stan skriver vi om i alla fall, men för de små föreningarna på landsbygden är det här ett sätt att få uppmärksamhet.”

Lars Hedman säger att man inte har några förhoppningar om att läsarna ska bedriva granskande fjärdestatsmaktsjournalistik.

”Superlokalt är framför allt ett sätt att skapa sammanhållning i byarna och ge föreningar en möjlighet att få ut sitt budskap. Värdet för oss ligger i att skapa en närmare kontakt till våra läsare.”

Ekonomiskt sett är Superlokalt inte någon stor vinstaffär, men inte heller någon börda. Läsarskribenterna bidrar frivilligt, utan ekonomisk ersättning.

”Jag försöker låta bli att redigera så hårt, men visst får jag sätta ner tid på att tvätta texterna”, säger Margaretha Sundkvist.

På biblioteket i Larsmo träffar vi en av de läsare som skrivit för tidningen, Sonja Rantamäki, som till vardags är lärare i Bosund skola. Den senaste artikeln hon skrev handlade om hur elever vid hennes skola använder det nya skidspåret som kommunen har anlagt.

”Jag är intresserad av språk och skrivande och har tidigare varit engagerad i lokal-tv:n. För mig är det viktigt att det som händer här ute i byarna dokumenteras.”

Den typiska skribenten är annars en snäppet äldre läsare med en koppling till någon förening, vilket avspeglas i innehållet. Margaretha Sundkvist poängterar att hon uppskattar alla bidrag, men medger att hon gärna skulle se flera unga skribenter.

”Jag höll en skrivkurs i en högstadieskola, vilket ledde till att vi fick flera artiklar därifrån, men nu har intresset svalnat. För ungdomar med journalistdrömmar är det här en utmärkt chans att få sina första artiklar publicerade.”

Sonja Rantamäki tror att det är tidbrist som hindrar många från att skriva.

”Ibland har jag själv också suttit och filat och filat på en text och frågat mig varför jag gick med på att skriva den här artikeln.”

Skribent. Sonja Rantamäki jämför Superlokalt med lokal-tv. Innehållsmässigt påminner de två formatet en hel del om varandra, tycker hon.

Vad tycker läsarna då? Enligt Margaretha Sundkvist och Lars Hedman har responsen varit mycket god. De blev framför allt överraskade när de märkte att folk inte bara läser den egna byns artiklar, utan också grannkommunernas bilagor.

”Ursprungligen var det tänkt att vi på sikt skulle zona utgivningen så att Pedersöreborna bara skulle få Pedersörebilagan, Nykarlebyborna bara Nykarlebybilagan och så vidare. Men det har visat sig att läsarna också vill veta vad som händer i grannbyarna”, säger Lars Hedman.

Eva Högberg, som jobbar på restaurangen och närbutiken Strandis i Larsmo, är inte fullt så entusiastisk. Hon läser bilagan ibland, när artiklarna handlar om Nykarleby som hon växt upp i eller Larsmo som är hennes nuvarande hemkommun.

”Jag tycker nästan att det börjar bli för mycket bilagor i tidningen. Man klarar inte av att hålla reda på dem alla.”

Kenneth Holmgård, som är vd för Aktias kontor i Jakobstad, tycker att det är bra att det skrivs om lokala ämnen, men har en del synpunkter på hur det görs.

”Det är lite som ett större flygblad, utan speciellt mycket läsvärt. Alla vet till exempel att det spelas revy, men inte vad som händer bakom scenen. Man borde lyfta fram människorna och vardagen, i stället för en massa evenemang.”

Också på redaktionen rådde det i alla fall till en början en viss skepsis mot projektet. Det fanns en oro över att det läsarproducerade materialet skulle underminera den professionella journalistrollen.

Lars Hedman är medveten om problematiken. Han säger att det var viktigt att tydligt skilja på det redaktionella och det läsargenererade innehållet genom att göra Superlokalt till en separat bilaga.

Trots att ÖT:s Superlokalt alltså på flera sätt kan ses som ett initiativ i den journalistiska utvecklingens framkant, så ligger målsättningen de facto ungefär fyrtio år tillbaka i tiden. Historiskt sett är projektet nämligen inte alls så nydanade som man kunde tro, vilket illustreras av Margaretha Sundkvists egen journalistbana.

Hennes journalistiska karriär började som så kallad byakorrespondent i Larsmo för Jakobstads Tidning på sjuttiotalet.

”På den tiden var det vanligt med byakorrespondenter. Det handlade för det mesta om föreningsaktiva skribenter. Själv skrev jag regelbundet om hur byggandet av sportstugan i Larsmo framskred och om verksamheten i Larsmo ungdoms- och nykterhetsförening.”

Lars Hedmans framtidsvision är ett liknande nätverk av fasta medarbetare.

”Jag vill komma ner förbi kommunerna, ner till byarna.”